Den sista tiden i mitt liv har präglats av och brottats med jobbiga tankar och besked. Det jag talar om är cancer. Denna vidriga, okontrollerbara, orättvisa och svåra sjukdom. Har det tyvärr väldigt nära mig men även avlägset. En gammal barndomskompis till mig har nu fått beskedet att läkarna inte kan göra mer för henne. Det är rent ut sagt förjävligt. Trots detta är hon så stark, munter och hoppfull. Tårarna rinner när jag läser hennes blogg. Vad är meningen med detta kan man undra? En insamling har startats i hennes namn och ett bidrag är det första en del av min lön går till denna månaden. För Frida och alla andra som har drabbats av detta...

Till insamlingen.

Vem har sagt att livet ska vara lätt? Det verkar vara för mycket begärt..